skiftlaget

Klockan är 23.00 och allt är lugnt.



Här kommer lite historia runt brandkåren i Sundsvall och vårat anrika yrke.


De tidiga åren

Innan staden fick sin fasta brandkår 1889 var brandskyddet och eldsvådebekämpningen
en del av de medborgerliga plikter som alla fullvuxna och välfrejdade fick lov att delta i.
Enligt den brand- och byggnadsordning som utfärdades 1862 var stadens borgarbrandkår
indelad i fyra sprutlag

Till sprutlaget hörde två strålförare, två sprutlangare och en tillsyningsman; vidare
pumpare, slanghållare och vattenösare vilka "bära vatten från ankommande vattentunnor,
så att pumparnes arbete i brist på vatten icke må afstanna". När brand utbröt
sammankallades sprutstyrkorna genom klämtning av Tornväktaren eller annan person
- dock ej "förr än elden genom lågor synlig är."

Bränder var förfärande vanliga. Natten mellan den 2 och 3 augusti 1877 inträffade en
svår eldsvåda som brände av flera tomter; perioden från maj 1878 till februari 1879
inträffade hela 15 större och mindre eldsvådor; genom bränder i maj 1881 och januari
1886 totalförstördes Lindgrenska arbetsinrättningens huvudbyggnad två gånger osv.
Brandbekämpningen underlättades dock dessa år av samhällets tekniska framsteg.
Möjligheten att slå larm vid bränder förbättrades från och med 1878, när brandtelegrafen
inrättades, och i områden där vattenledningen dragits fram slapp man den tid- och
manskapskrävande vattenlangningen.


En fast brandkår

Tankar på en fast brandkår började ta form i början av 1880-talet och ett förslag härom
från brandchefen remitterades till drätselkammaren i februari 1885.
Förslaget realiserades dock först genom fullmäktiges beslut i november 1888 - drygt fyra
månader efter den katastrofala branden den 25 juni samma år.

Den nya fasta brandkåren - brandchef, brandadjutant, maskinist, två korpraler och
12 brandsoldater - förlades till den provisoriska brandstation som nu snabbt uppfördes i
järnvägsparken. Samtidigt anlades ytterligare en station i Stenhammaren - Södermalms
brandstation (avskaffad 1923).
För menige brandsoldaten fanns åtskilligt att rätta sig efter och inget tycktes vara glömt:
"Kl 6.30 f m blåses revelj, då brandsoldat skall uppstiga, sjelf bädda sin säng, tvätta,
kamma och kläda sig... Brandsoldat får i vanliga fall icke ligga i sin säng emellan
kl 7.30 f m och 2 e m, samt aldrig med pådragna skodon."

I maj 1898 beslutade fullmäktige uppföra en ny brandstation i hörnet av Skolhusallén och
Köpmangatan. Den vackra och för sin tid mycket moderna byggnad som togs i bruk hösten
därpå inrymde även bostäder för en del av det fasta manskapet. Där fanns även en
verkstad där brandmännen kunde sköta materialunderhållet och till viss del även arbeta
för egen räkning.

Ny brandstation på Björneborgsgatan

Utredningarna om en ny brandstation inleddes redan 1944. Frågan blev dock av olika skäl
fördröjd och först tio år senare fattades beslut om uppförande av ny station, i kvarteret
Brandmannen på Skönsmon. Den nya station som invigdes 1957 härbärgerade en fast kår
bestående av tre brandmästare, tre brandförmän och 25 brandmän. Till deras förfogande
stod nu totalt åtta motorfordon och tjugoen motorsprutor, en moderniserad brandtelegraf
med ett tiotal automatlarmanordningar och radiokommunikationsutrustningar.

                                                                                                           T. Sahlén 1998

Nu skriver vi år 2010 och vi huserar fortfarande på brandstationen på Björneborgsgatan.
Vem vet... kanske Tornväktaren klämtar med sin klocka inatt och skiftlaget ger sej ut
i Sundsvallsnatten.